Det händer som sagt inte så mycket på nätterna. Det rullar på. Man delar ut tidningar. Det är inget liv eller rörelse förutom en del djur som tar sina morgonrundor. I princip folktomt.
Så ibland får man uppleva små gulliga överraskningar. Ibland vid jul. Denna jul satt ett litet paket i tidningsklykan. Jag förutsätter aldrig att det är till mig, sådant här. Men jag måste ju ta väck julklappen för att kunna sätta dit dagstidningen. Jag tog således paketet med mig, eftersom jag förstod att det ändå var till tidningsbudet. Öppnade det när jag kom hem. Egentligen visste jag vad det var innan jag öppnade det. Storleken bekant, skramlet också. Ett paket Noblesse, med havssalt. Sjukt gott!
Ett litet tacksamhetsbevis, men ack så glädjande. Jag fick ju genast skriva ett litet tackbrev och lägga till några bonustidningar. Och några hemgjjorda julkarameller. Morgonen därpå låg det således ett brev som svar i klykan. Man går ju faktiskt och funderar lite på vad som finns där bakom brevlådorna. Väldigt kul att få ett livstecken så att säga.
Det blev fortsatt brevväxling. Det är detta som lyfter ens rutter. Vi bytte telefonnummer efter några veckor och x antal brev. Så småningom blev det en fika i byn, under sportlovet. Vi klämde varsin fastlagsbulle, pratade bort ca två timmar. Väldigt trevligt. Hon är i ålder med min mamma, pigg och vital.
Brevväxling fortsatte, men det blir numera mer och mer smsande istället. Rundan har för den delen förändrats, just det lägenhetshuset har lagts på en annan cykelrunda sedan sista mars, jag delar alltså inte ut tidning till henne längre. Coronatider har ju också ställt till det, vi kan ju inte träffas på fik etc just nu. Jag vill inte utsätta henne för ev smitta – jag bär inte vad jag vet det, men jag jobbar t ex på skola en dag i veckan, så helt säker på att jag är utan corona kan jag ju inte veta.
Men hon tyckte att vi kunde ta en fika utomhus någon dag. Så, så det blev igår. Hon hade köpt Karlsbaderbullar och fixat kaffe. Jag hade goda vaniljhjärtan (som bonussonens sambo bakat) med mig. Vi hittade en bänk under ett rosablommande träd, nära en lekplats.
Vi lyckades även denna gång prata bort två timmar i solen. Några barn gungade på lekan, en liten pojke sprang ut på gräset. Plockade en maskros och gick raka vägen till mitt sällskap och gav den till henne. Och så tittade han på mig, sprang tillbaka, plockade en till maskros. Sprang tillbaka mot mig, gav den till mig. Men jag skulle bara lukta på den, han vill ha den tillbaka. Haha!
En underbar dag. Solen sken, dock lite kyligt.
