Denna helgen skulle jag egentligen ha bilrunda. Det gladde mig eftersom det var utlovat regn.
Nu blev det inte så, jag fick vikariera på min egen vardagsrunda istället, cykla alltså.
Att cykla i regn – eller i diverse nederbörd – är inte särskilt kul. Blåst är också jobbigt, men av dessa två föredrar jag nog blåsten. Cykelrundan består ju inte enbart av cyklande, man ska av och in i lägenhetstrappor. Var gång man lämnar cykeln blir sadeln blöt. Oskönt att sätta sig på en våt sadel. Blir så mycket logistik då – stanna cykel, låsa den, stänga av batteriet, lirka upp tidningar utan att de blir alltför blöta. När man kommer ut igen; låsa upp cykel, sätta igång batteri, släppa upp stödet, torka sadel. Halva första delen av min runda består av lägenheter, jag har ca 35 portar jag ska forcera.
För att inte tala om mobilen som vi har utdelningslistan i! Den får spel vid minsta blöta. Det går inte att skrolla, istället förstorar den texten. Eller förminskar. Eller värst av allt – loggar ut. Varje gång man utloggas förlorar man minst en minut i väntan på att komma in igen. Och givetvis börjar den på början av rundan, man får alltså skrolla sig till rätt plats i listan, vilket kan innebära att man garanterat blir utloggad igen. Eller så hamnar man i Google Maps…
Härommorgonen när det både regnade och blåste, fick jag säkert logga in tjugo gånger. Vilket innebär 20 minuters längre tid på rundan. Min runda är lång och jag har inte mycket tidsmarginal att spela ut på.
Men lördagmorgonen var tack och lov inte så regnig, det duggade bara.
Dock när det är fullmåne, stjärnklart, krispigt nollgradigt, vindstilla – som det var denna söndagsmorgon – är det helt underbart att cykla. Man kan nästan förlåta de där regniga morgnarna man ibland får uthärda. Trots allt, så är det inte så ofta det är oväder (läs regn, hagel, snö).
